Anhöriga och närstående är livsviktiga när vi inte längre orkar kämpa. Jag bad min mamma ta mitt liv. Det låter grymt och det är grymt, men hon såg min smärta över att ha förlorat det jag levde för. Tanken slog henne att underlätta mitt lidande, då mitt lidande också var hennes.
Men med tanken på mina syskon och syskonbarn, mammas barn och barnbarn, fick det henne att tänka om. Jag behövde mamma och mamma behövde sina anhöriga. Tillsammans överlevde vi det otänkbara.
Det som gör mig förbannad är hur jag såg och hörde vårdpersonalen prata illa om mamma bakom hennes rygg. Man besvärades över hennes ”tjat” och att hon ”alltid skulle lägga sig i”. De kunde sinsemellan slänga ur sig kommentarer som ”Nej nu kommer hon”. Ja, jag hörde det. Men mamma förde min talan då jag som femtonåring inte mäktade med. Utan henne hade vårdpersonalen kört över mig som ett ånglok.
En gång, när jag för första gången skulle träffa mina vänner utanför sjukhuset, ville jag för säkerhets skull tömma magen på morgonen. Men nej, det var ju inte den blåa sidans tur för magtömning. Avdelningen var indelad i en röd samt blå sida. Jag bad om att få göra det ändå och motiverade varför. Nej igen. Förnedringen, förminskningen, utsattheten var total och jag började gråta.
”Oh nej, nu kommer hon bara för det”, uttryckte sig plötsligt en vårdare plumpt. Det var ”min jobbiga mamma” som kom, tack och lov. Mamma blev självklart rasande, men viktigaste av allt – hon förde min talan.
Till alla mammor:
Ni är ovärderliga. Försök vara starka när allt känns hopplöst, för det blir bättre. Ni är aldrig jobbiga, utan livsviktiga.
”För snart nio år sedan kraschade Karolina Anner med sin bil. Två av hennes tre barn satt i baksätet. Barnen klarade sig, men Karolina bröt nacken. Idag är hon omskolad till certifierad coach. Hon har gjort det till sin livsuppgift att hjälpa anhöriga till ryggmärgsskadade människor.” Lyssna på intervjun i Timglaset Pod här.
Med kärlek,
Yasmin
