En betraktelse

Varje snäcka har jag plockat själv. Några kommer från Medelhavet och några kommer från västkusten. När jag plockade dem kunde jag känna sanden under fötterna och sipprandes mellan tårna. Jag gick längs med strandkanten, eller badade med cyklop, och varje gång jag fann en snäcka var det som att finna ett smycke likt en skatt. 
Varje snäcka är unik och har formats efter havet och sandens slipning. Jag känner doften av saltvatten och tång. Varje snäcka bär på en historia, för att sedan plockas av mig. Men snäckornas historia slutar inte där, utan dem blir en del av min historia. Varje snäcka bär på ett minne som jag erinrar mig när jag betraktar dem. Minnen från en tid när jag hade stora förväntningar på livet och kände mig odödlig. Minnen då pappa satt i lotusställning på playan och mediterade med ett leende på läpparna. Minnen då mamma vankade rastlöst fram och tillbaka längs med strandkanten och även hon letade snäckor. Minnen då jag rörde mig likt en delfin i vattnet och kunde hålla andan länge under ytan.
Jag älskade att bada.
Vattnet var mitt element.
Jag kände mig fri.
Fri från livets alla måsten och problem som skapade ångest. Jag var ett med havet och i nuet.
Jag betraktar snäckorna och kan för en stund fly iväg i tanken.
Jag älskar havet.
Varje snäcka är unik, likt varje människa, likt varje livshistoria som har formats av livets alla element.
Tanken är fri.
Tiden är dyrbar.
Jag får nya insikter och jag växer.
Mamma och pappa finns inte kvar i fysisk form, men de finns kvar i mig och har format mig till den unika snäcka
jag är idag.
Jag är så tacksam för att just dem skapade mig.
Jag är tacksam för mitt liv.