Jag såg en inspirerande intervju med Lucy Hawking på Skavlan i fredags. Hon berättade med mycket värme och humor om sin pappa, Stephen Hawking. I sken av sammanhang jag den senaste tiden haft ynnesten att få medverka i, var det enormt befriande att lyssna till Lucy. Hon sammanfattade de budskap jag har försökt förmedla och vill fortsätta att förmedla.
Lucy Hawking är författare, journalist, filantrop och pedagog. Hon har bland annat skrivit för de största tidningarna i USA och Storbritannien. Hon är även dotter till den nu bortgångne fysikern Stephen Hawking.
Lucy berättade om synen på personer med funktionsnedsättningar förr och nu. Förr, i slutet av 60-talet, då hennes pappa drabbades av ALS, passade det sig inte att ens visa sig ute i samhället i rullstol. Personer med funktionsnedsättningar skulle helst gömmas undan på institutioner.
”Satt man i rullstol skulle man skjutsas, helst av en sköterska, ha en pläd över knäna och vara tacksam över att få vistas bland folk”, sa Lucy.
Man skulle inte, som Stephen Hawking gjorde, köra med elrullstolen på gator och torg, gå på restauranger, resa och upptäcka världen.
”Han ansåg sig ha samma rätt att röra sig ute som alla andra. Där var han pionjär”, berättade Lucy.
För mig är Stephen Hawking en förebild och förespråkare för alla människors lika värde. Han var en pionjär, som även Lucy uttrycker det, när det gällde att ta plats och vara delaktig i samhället – funktionsnedsättning eller ej.
I mina föreläsningar pratar jag om vikten av kommunikation, som är så enormt grundläggande och avgörande för att klara sig i livet. Stephen Hawking drabbades av ALS i tjugoårsåldern och blev nästan helt förlamad. Han kunde senare heller inte prata utan kommunicerade via en digital röstmaskin – och var en av historiens främsta fysiker! Han trotsade alla fördomar och alla förutfattade meningar om personer med funktionsnedsättningar. Han är beviset för att med rätt förutsättningar skapar vi möjligheter. Om vi skapar ett samhälle som inkluderar alla, i form av tillgänglighet och hjälpmedel, gör vi plats för fler genier som Stephen Hawking.
Jag har många vänner med olika funktionsnedsättningar. De är alla mina förebilder. Liksom Hawking trotsar de alla fördomar genom att ta plats. Jag har nyligen funnit en ny vänskap i en man som heter Torbjörn Svensson. Torbjörn lever med dövblindhet. För honom är kommunikation nyckeln till världen. Han har talets gåva och fängslar människor när han föreläser. Men vi lever i ett samhälle där friheten inte är tillgänglig för alla. Som följd av neddragningarna av den personliga assistansen är vi många som förlorar nyckeln till frihet. Vi som lever med funktionsnedsättningar kan inte längre verka i samhället på samma villkor som alla andra. Vi kan inte ta oss till utbildning eller arbete om vi inte får förutsättningarna. Det mynnar ut i överlevnad. Istället har vi skapat ett inskränkt samhälle med institutioner och förödande utanförskap. Alla förlorar på det. Alla. Hur kan det komma sig att mångfald, inkludering och jämställdhet, grundförutsättningarna för alla människors lika värde, inte är en självklarhet?
Skavlan: ”Hände det att Stephen Hawking använde sina begränsningar till sin fördel?”
Lucy: ”Ständigt! Han var ju klyftig. Han sa en gång till mig: ’Om du har något som andra ser som en nackdel, måste du göra det till en fördel.’”
