Idag är det Internationella funktionshinderdagen. Min förhoppning är att denna dag ska bidra till att upplysa folk om den diskriminering som pågår gentemot personer som lever med olika funktionsnedsättningar.
Man skulle kunna tro att i ett land som Sverige ligger vi i framkant vad gäller välfärd och alla människors lika rättigheter, men det är fel. Jag lever i ett otillgängligt samhälle där jag som rullstolsburen inte kan ta del av samhället på samma villkor som alla andra. Jag lever i ett samhälle där jag ofta känner mig utesluten, som en belastning eller ett problem, och där jag blir hårt granskad och ifrågasatt av myndigheter, till den grad att jag känner mig förminskad på alla sätt och vis.
För dem som inte har upplevt den här känslan kanske det låter hårt; vi lever ju trots allt i ett privilegierat samhälle. Och det må vara sant till viss del, det finns trots allt alltid de som har det värre, funktionsnedsättning eller ej. Men jag har, de facto, inte samma rättigheter som gemene man. Varje dag möter jag hinder i form av otillgänglighet och lever med rädslan att mina assistanstimmar ska tas ifrån mig. Visst kan jag stundtals slå ifrån mig den rädslan, men jag påminns regelbundet om hur skört livet är när mina vänners assistanstimmar reduceras till den grad att de inte kan gå till jobbet, hämta barnen från dagis eller över huvud taget leva sina liv längre. Jag påminns när jag hör på nyheterna eller när jag läser om barn med funktionsnedsättningar, som berövas sin assistans och blir helt beroende av sina familjer.
Vad hände med egenvärdet? Vad hände med den enskilda individen och hens rätt till integritet och ett värdigt liv? Detta händer på riktigt och pågår just nu, inte bara när du händelsevis ser något på nyheterna eller snubblar över en artikel om personlig assistans.
Även om det borde vara självklart, så är det inte självklart att få leva det liv jag vill leva, utan hinder. Hinder som byggs upp av samhället, hinder som byggs upp av okunskap, hinder som byggs upp av nonchalans och trångsynthet. Hinder som gör att många människor med ovärderliga egenskaper inte kan ta del av och bidra till samhället. Människor som skulle kunna bidra på ett sätt som öppnar dörren till en ny värld, en ljusare värld där vi alla kan vara delaktiga och ta del av varandras unika förutsättningar.
Låt oss prata om människovärde. Låt oss prata om varje människas rätt till ett värdigt liv. Låt oss prata om varje människas rätt till självbestämmande. Låt oss prata om att inkluderas i ett demokratiskt samhälle, inte exkluderas och diskrimineras … i stället för att prata om kostnader, fusk och annat politiskt dravel, i all oändlighet.
Låt oss prata om dig och mig.
Vi måste humanisera frågan om personlig assistans och inte fullkomligt dissekera något så värdefullt, som ger dig och mig rätten till ett värdigt liv.
Med kunskap och förståelse kan vi alla bidra till förändringar i rätt riktning. Tänk på det nästa gång du tar ett steg upp för trappan till ditt favoritkafé, en butik eller en teater. Varför ska inte även jag få möjligheten till samma upplevelse som du? Utan hinder?
