”De allra svagaste i samhället”, ”Stå upp för de svaga”, ”Att profitera på de svaga”, ”Det är alltid de svaga som drabbas”, ”Hen gav en röst för de svaga”, och så vidare.
Jag citerar sökträffar från den första sidan jag får upp när jag googlar på De svaga. Jag hör uttrycket hela tiden i medier och jag undrar vilka man egentligen menar?
Vad definierar De svaga?
Människor som är i behov av samhällets stöd och insatser, förefaller det, enligt vad jag läst mig till. Om man är i behov av samhällsinsatser, är man alltså per definition en av De svaga?! Människor som jag?
När jag var femton år bröt jag nacken i en dykolycka och blev rullstolsburen. Till en början kände jag mig som en belastning för min omgivning, för att det var så jag upplevde att omgivningen såg på mig. Därför att jag varje dag brottades med hinder som begränsade min frihet. Varje dag krävdes problemlösningar, tålamod och en hjälpande hand. Till skolan tog jag mig längs en terrängbana. Målet var att komma fram, men vägen dit krävde mental och fysisk styrka. Jag kom fram till skolan. Jag tog studenten och vidareutbildade mig.
Idag, nitton år senare, begränsas min frihet fortfarande i form av otillgänglighet. Jag kan inte ta Saltsjöbanan eller buss från där jag bor på grund av trappor, jag är tvungen att ta omvägar för att kunna rulla på trottoarer och över övergångsställen som är rullvänliga, jag måste åka hissar som stinker urin, jag måste ta bakvägen genom soprum och dylikt för att ta mig in på offentliga platser, jag måste alltid försäkra mig om att jag kommer in på restaurangen, kaféet, affären eller bion.
Till arbetet tar jag mig längs en terrängbana. Målet är att komma fram, men vägen dit kräver mental och fysisk styrka. Jag kommer fram till jobbet. Jag driver en podcast och föreläser.
Dessa hinder blir till en belastning för mig, där tillgängligheten brister. Varför är det inte lika självklart att alla ska få röra sig fritt som att alla ska få uttrycka sig fritt? Varför är det inte en lika självklar rättighet att alla människor ska kunna verka i och ta del i samhällslivet på lika villkor?
I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning framhålls specifikt flera områden där man kan konstatera att Sverige brister anmärkningsvärt. Som i rätten till arbete, utbildning och tillgänglighet. Om Sverige ska leva upp till FN-konventionens intentioner och vara ett föredöme, krävs det att Sverige tar sitt ansvar för människors lika värde. Vi måste ändra synsätt och anpassa det svenska samhället därefter.
Idag inser jag, att jag inte är en belastning och en av De svaga. Jag är stark!
I en tid där artificiell intelligens och virtuella världar hägrar, vill jag att min verklighet är ett samhälle där tröskeln till frihet är lika låg för alla.
